Direktlänk till inlägg 21 mars 2017
Vill skriva om dagen idag men nu ligger jag i sängen och tänker på så mycket,jag tänker på pappa. Det är kraftiga vindar utomhus och jag undrar om han fryser i sin kista. När jag rörde pappas lik var han redan kall och hård,fastän jag vet att han inte känner av kylan för han är död så kommer funderingarna ändå.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam,och jag bär på en evig sorg och det känns som att jag alltid kommer att känna såhär. Det gör så ont,går det ens att hantera en sån här sak?
Jag tänker på faffa som är alldeles ensam utan både fammo och pappa,man skall inte behöva begrava sin egna son. Jag tänker på min lillasyster som är så liten,ska hon precis som jag växa upp utan en pappa?
Det känns som att ingen,verkligen ingen förstår fastän några i min närhet går igenom samma sak. Det känns som jag tagit det hårdast i familjen...
Och det känns så ensamt då ingen av mina vänner direkt pratat med mig om pappas död förutom min allra bästa vän Madelene.
Det känns riktigt dåligt faktiskt men samtidigt vill jag inte prata om det alls. För det är ett så pass känsligt ämne som väcker mycket känslor.
Jag har fortfarande tårar kvar,dem tar aldrig slut.
Jag frågar mig själv så ofta varför det här hände,och jag väntar fortfarande på ett svar. Jag hoppas att jag får veta orsaken ifrån obduktionen väldigt snart.
Jag saknar honom så innerligt och jag hoppas att alla ni där ute slipper förlora någon nära,för det gör så förbaskat ont och iallafall jag känner att inuti mig själv så skriker jag så högt det bara går i hopp om att jag vaknar imorgon och ser honom komma för att hälsa på,inga ord kan förklara smärtan jag känner eller sorgen jag bär på.
Godnatt.
Hej. Vi är förkylda, sjuka igen. Så himla typiskt, vi missade Myllan igår och missar det på Onsdag också ju,och två inställda möten idag. Känns skit för jag är så himla fyrkantig av mig och vill hålla mig till planerna men framförallt med barn blir d...